• lotta

Att se ljus i november


Vad är det egentligen som händer med mig så här års? Det är speciellt på eftermiddagen det händer.  Jag känner mig “urrig” och vill bara sitta inne och kura. Det känns bara läskigt att gå ut...


En tanke slog mig igår. Jag hade haft en riktigt bra dag med gott om energi och bara skulle ta cykeln 10 min till yogastudion. Klockan var halv fyra på eftermiddagen, det var uppehåll och 8 grader milt ute. Ganska behagligt faktiskt. Men… trots att det var så tidigt var det ganska mörkt. Inte helt becksvart, men riktigt mörkt då det även låg ett tjockt molntäcke över himlen. Det var precis innan gatulamporna slog på vilket gjorde att det kändes ändå mörkare… Känslan i mig slog om direkt och jag fick en impuls av att jag borde gå direkt in igen och strunta i yogan. 


Men varför då egentligen? Vad är det i mörkret som så instinktivt ändrade hela min uppfattning om min omgivning och som ändrade mitt känsla? För jag cyklade såklart vidare kittad med reflexer och cykellyse och det var ju en rätt frisk och skön cykeltur. Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att det var lite läskigt ändå… uppförsbackarna kändes lite tyngre och längre än de gjorde tidigare i höstas... 


Då slog det mig att ända sedan människans tidiga utveckling, så är förmodligen mörker något som vi är programmerade att undvika. Det signalerar osäkerhet och fara och att det är säkrast att vi stannar inne nära elden. 

Vi har ju faktiskt bara bott på dessa norra breddgrader i ca 9000 år och vi har haft elektrisk utebelysning i drygt 100 år och innan dess var det bara månen och stjärnorna som lyste på natten. Så det är kanske inte så konstigt att mörkret gör att man inte tycker det är lika härligt att vara utomhus.


Nu när jag kanske förstår lite bättre var det kommer ifrån så tänker jag att det ändå inte ska hindra mig. Att klaga och gnälla har inte funkat tidigare, så det blir en annan strategi. Förra året så kapitulerade jag inför kylan, tränade på kalla bad och såg till att klä mig varmt och bekvämt för att inte frysa när jag väntar på tåget eller bussen. Nu är det istället mörkret jag ska acceptera. Hur gör man det då..? J


ag tänker så här att på eftermiddagen när det rent tekniskt är dag, får jag väl bara bli medveten om att jag reagerar så. Jag får träna på att inte dras ner bara för att det är mörkt. Jag får möta känslan och förklara för min känslohjärna att mörker inte är farligt. Att fokusera på det som är positivt; det är ändå 8 grader varmt, luften känns frisk och jag kan ha mössa istället för att fixa håret. Jag ska också försöka njuta mer av tiden när det är ljust och se till att jag kommer ut en stund under de ljusa timmarna varje dag. Särskilt när solens strålar tittar fram bakom molnen. För det har vi inte haft så mycket av under november 2019...


Sen såklart, när vi går in i december så kommer alla ljusen, kanske snön och det blir helt naturligt att sprida extra värme och inre ljus till de omkring oss. Att tänka lite mer på varandra och umgås tillsammans.  Det är tufft ibland så här års (och alla årstider såklart) och det är också ok, men vi är inte ensamma.


För ganska exakt ett år sedan släppte vi ett podavsnitt som handlar just om hur man tänder sitt inre ljus under vinterhalvåret och delar våra tips om hur vi gör för att göra denna årstid lite mer njutbar. Kolla in avsnitt 111 som du hittar här: http://halsosnack.libsyn.com/111-tnd-ett-mentalt-ljus-i-vintermrkret

0 views

Följ Vitalista på: 

  • Instagram Clean Grey
  • Facebook Clean Grey

© 2015 Vitalista Foto: Mattias In De Betou & Stella Cocozza